Att jaga mygg med hagelgevär.

Många människor ställs dagligen inför emotionella prövningar, om än i varierande grad. Man hittar inte en viss sak, man är sen till bussen, en fågel har skitit på bilen, människor står i vägen, medmera, medmera. Människors förmåga att bemästra dessa prövningar varierar också; för en person kan fågelskit noteras med inte mer än en axelryckning, för en annan kan det vara det avgörande argumentet för en total utrotning av alla fåglar. Vad denna skillnad beror på kan lättast förklaras med att varje människa är summan av sina psykosociala, biologiska och kontextuella förutsättningar (dessa tre har också en inbördes påverkan av varandra). Det kan vara svårt att ändra på de här förutsättningarna men det går att ändra hur man förhåller sig till dem. Och det bästa sättet är glädje, att fylla sina tankar med sånt som gör en glad. För den kraften besitter vi alla, att styra våra tankar (och därmed våra känslor). Ibland är det lättare sagt en gjort, men det är nödvändigt att ta det ansvaret eftersom att befinna sig i affekt är en självcentrerad praktik och upplevs ofta som obehaglig av omgivningen. Naturligtvis måste det finnas utrymme att uttrycka sina känslor, men graden av uttrycket måste vara på en anständig nivå. Annars blir det ungefär som att jaga mygg med hagelgevär, och det verkar ju rätt så orimligt.

Abstract.

Participation and equality in living conditions are bearing principles of Swedish disability policy and legislation. Requirements for participation can be found in disability policy guidelines as well as specific legislation on disability rights and the Constitution. However, previous research shows differences in living conditions for persons with disabilities in several areas. Differences in living conditions can be found in the social life, work, economy, health, education, living, leisure and culture. Previous research also shows the differences existing between the participation of people with disabilities and those without. But researchers believe that participation is not a clear concept, they argue that there are excluding or including elements within a certain arena. LSS is a law that contains ten efforts that is a right for people with disabilities; one of these efforts is the daily activity. The purpose of this study was to examine how a daily activity promotes participation. The empirical content is based on interviews with personnel and people with disabilities who work at the daily activity. Two staff were interviewed and five employees. Analysis of the collected material has been made in view of previous research. The collected material shows consistency with previous research, informants define participation as doing things together and they feel involved through their work. The test arena is an activity that explicitly is for people with disabilities, but it is also open to the public. It is an arena with external interaction, but the meeting between the worker and the customer is characterized by vertical relationship patterns. The arena has also contextual conditions for participation which is not really achieved. The arena is characterized by good mood and the staffs are certainly supportive, but in their language are traces of authoritarian intervention. Thus the conclusion is that there are several parts to change to improve participation. But the law’s intentions are still satisfied, since participation still promoted.

Lär mig du skog att vissna glad.

Idag var en påtagligt kall (och lite blöt) fredag den 13:e. Vi har idag varit på begravning och vädret var symboliskt för den sinnesstämning som rådde. För en tid sedan avled vår chef Marita, hon var sjuk i ALS (amyotrofisk lateral skleros). ALS är en grym och ovärdig nervsjukdom där en degeneration av musklerna slutligen leder till döden för den sjuke.

Begravningen var fin men mycket sorglig och när jag gick fram till kistan, för att lämna en ros, tittade jag på ett fotografi av Marita som stod vid kistan. Det är en märklig paradox, att ett fotografi (ett icke levande föremål) kan visa en person så levande med hennes varma leende och vänliga ögon och samtidigt ligger hennes kropp i kistan. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om döden där jag skriver att vi inte vet vad som sker efter döden, men någonting av Marita kommer leva kvar länge. Kanske för alltid.

Marita var en kämpe som inte gav upp och hon fortsatte jobba trots att svårigheterna blev alltmer påtagliga. Jag kommer minnas Marita som en ovanligt snäll människa. En människa som var fylld med passion för hennes arbete och som en människa med humor. Jag kommer också minnas hennes sköna, värmländska dialekt.

Vila i frid Marita! Och tack för att jag fick tillfälle att arbeta för dig.

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Döda ting, stora ting.

En pinne som bär spår av en hunds lek. För mig är det egentligen ett obetydligt ting, men för en hund en stund av euforisk lycka. För en massajkrigare kan den symbolisera kraft, styrka och makt (se Den Vite Massajen). Ja, manlig fåfänga helt enkelt. Men somsagt, ett obetydligt ting. Ändå fick den mig att stanna upp och fundera, och till och med ta en bild.

Lyckans texter.

Jag tycker om att skriva och det är något jag önskar att det fanns mer tid för, samtidigt vill jag att texterna ska ha substans och tyngd. Personligen tycker jag texterna blir som bäst när jag befinner mig i någon form av lidande; ångest, skam, skuld etc. Vilket i sig är lite sorgligt eftersom välmående är ju det man vill vara i, men tyvärr generar välmående sällan bra texter. Kanske beror det på att välmående inte upplevs som något som kräver något, eftersom allt är liksom bra, medan det dåliga måendet är en börda som behöver lättas. Och då kan skrivandet fylla den funktionen. Men välmående måste ju vara minst lika viktig att formulera, tänker jag, eftersom det är välmående som måste vara den prioriterade sinnesstämningen. Äkta välmående då, inte ytligt välmående (ytligt välmående, menar jag, är till exempel när människor försöker leva upp till den självidentitet som bland annat reklam försöker – med framgång! pådyvla.) Välmående är också viktigt i förhållande till sin omgivning eftersom sinnestämning är smittsamt och särskilt då negativ sådan. I ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv är en negativ sinnestämning också kostsamt i längden. Jag läser på facebook statusuppdateringar som handlar om kärlek, föräldraskap medmera och det är dessa uppdateringar som har inspirerat mig till detta blogginlägg. Själv har jag det ganska bra nu, eller rättare sagt mycket bra, men har en bit kvar innan jag känner en solid harmoni. Jag har jobb, lägenhet, en jättefin tjej och jag gör numera val som i längden kommer göra mig mer balanserad. Ja, jag känner mig lyckligare nu än bara för några månader sen. Men för att återgå till det jag tidigare skrev i det här blogginlägget, om varför den positiva sinnestämningen inte är lika lätt att formulera i text, så inser jag nu vad det kan bero på. Min tjej vaknade nyss och sitter bredvid mig i soffan, så att istället för att sitta och knattra på datorns tangenter, får jag nu avsluta detta inlägg och umgås med henne istället. För det ger en positiv sinnestämning. Peace!

Uppdrag memoarer IV.

Äntligen hemma i soffan efter en lång arbetsdag och nu återstår bara två innan jag har en efterlängtad ledighet på fem dagar. Det har varit mycket nu på sistone med renovering, jobb och allt annat som har varit med manscentrum, NA och rättegången. Rättegången ja, den blev flyttad till juni då målsägande inte dök upp. Det var både irriterande och en besvikelse att den inte blev av eftersom jag vill bara få det överstökat. Målsägande blev på grund av detta ålagd att betala 2.000 kronor i vite och även om den kostnaden bara är marginell i jämförelse med vad kostnaden för rättegången är så känns det som ett visst mått av rättvisa är skipad. Jag hörde att målsägande inte hade begärt skadestånd och en tanke jag fick, med anledning av vitet, var att jag hoppas nu inte att målsägande vid rättegången i juni begär skadestånd. Som för att kompensera vitet. Jag kommer i sånt fall att ifrågasätta detta. För övrigt är den här historien fruktansvärt pinsam och jag vill helst bara lägga den till handlingarna, ad acta, och gå vidare.

Ett välkomnande av okända (men ändå bekanta) ansikten.

Jag har nyss varit på ett NA-möte och tagit en vit bricka. Jag tog beslutet tidigare idag, när jag var på Manscentrum. Vi samtalade där en del om alkohol och det var ett bra och ärligt samtal, som inte innehöll några pekpinnar men en ömsesidighet gällande alkoholens påverkan. Som jag sagt tidigare på Manscentrum, är inte min aggressivitet beroende av alkohol, men självklart har alkoholen en påverkan när det kommer till förmågan att bemästra aggressionen, samt att den förstärker och skyndar på affekten. NA-mötet var bra men jag var ganska nervös. Jag har gått på många möten, för flera år sedan, och kände igen mig men nervositeten fanns där ändå. Särskilt som jag inte kände igen ett enda ansikte. Beslutet att vara nykter och fortsätta gå på möten står fast, skillnaden den här gången är att jag tänker se NA som ett komplement och inte (som förra gången) tillåta mig att ”uppslukas” av NA och inte identifiera mig endast med NA. En tanke som slog mig var också att jag bör tänka på att dela på mötena om det jag behöver prata om, inte vad jag tror att andra vill höra. Jag skulle ljuga om jag sa att det är skönt att vara tillbaka, eftersom det fladdrar rätt rejält i magen. Jag vet dock att jag behöver detta och att det kommer kännas bra. Dessutom har jag under dessa år ofta saknat NA och framförallt människorna där. Nu ska jag hem och slappa i soffan. Peace!